Bésame Mucho
Ähum.., eftersom den här låten egentligen inte är en Salsa, utan snarare en überromantisk Bolero (?!), eller Rumba (?!).., fick jag leta lite efter en ursäkt att blogga om den.
Och ser man på, ett arrangemang i hederlig salsatakt, ett tillfälle till pliktskyldig inledning med lite Salsa för att sedan avvika..
"Bésame Mucho", "bésame" betyder förstås "kyss mig", eller "håll om mig", skrev 1940 av den blott femton år gamla kärlekstörstande mexikanska Consuelo Velázquez, enligt henne själv innan hon ens blivit kysst. Så gulligt.., och träffsäkert komponerat
Hon levde ett långt och framgångsrikt liv som kompositör och musiker, började spela piano som fyraåring och dog när hon var 88
Eftersom låten är en sån internationell megahit finns den i mängder av versioner, måste ju jämföras ju!
Den är läcker på franska i denna version av den förföriske korsikanske tenoren Tino Rossi..
Den här versionen är lite parodisk, av Pedro Infante, talk dirty to me, man kan inte vara för sleazy..
Hehe.., sliskig operadiscoversion av Placido Domingo.., lite kul.., men operamannen fattar liksom inte poängen, eller är han helt shameless?
Ungerska låter himla konstigt. Hela det oskuldsfulla är vänt till någon sorts småporrig motsats, tacky James Bond-känsla ..., rolig tolkning
Denna märkliga kvinna har gjort nåt eget av det, den perfekta förebilden för transor, men OK - hon är häftig, och hur kan man inte gilla 70-talsdisco.., vi tackar den för mig helt okända Dalida (oj vilket livsöde.., arma människa). Hur som helst, jag klassar detta som en bra tolkning, kvalitet. Shit, hon är ju helt fantastisk, oj..
Och denna av en sån där Idol-figur.., Sanjaya, som tja.., äckligt inställsam stön-, suck- och sliskversion. Nää.., bara för mycket av allt, för sött, ingen återhållsamhet eller kontroll, och han missar liksom helt detta med dramatiken, som har så mycket krav i sig att den nästan är hotfull, håller sig bara till mjäkig vädjan.., det är nåt med Latinokultur, det spanska draget där, döden är alltid närvarande. Denne "Guaglione" tigger ju bara en kram liksom, jaja...
Sen fanns det en massa andra versioner som är sisådär, men nä.., jag röstar på Tino Rossi och Dalida.
Men.... man måste ju gräva vidare, varifrån kommer melodin egentligen?
Här hittar man den, i ett stycke "Quejas o La Maja y el Ruiseñor" (Ungefär "Beklaganden, eller Jungfrun och Näktergalen") från 1911, av den spanske kompositören Enrique Granados, ingår i en pianosvit "Goyescas", inspirerad av målningar av Fransisco Goya.
Pianostycket ingår i den klassiska romantiska repertoaren, känt för sin svårighetsgrad. Granados gjorde en opera av den 1916 också.
Och Granados, och Goya då? Granados skrev musiken under en extremt nationalistisk period, kort efter att Spanien fått stryk av USA och förlorat sina sista kolonier. Spanien låg några decennier efter alla andra i ekonomisk och teknisk utveckling.
Hela det spanska kulturlivet letade efter något som kund fånga den spanska essensen, fungera som sammanhållande länk inför det Europa och den uppenbart mer "utvecklade" omvärld som Darwinistiskt trängde sig på. Dags att bestämma vad Spanien skulle bli, vad man skulle sikta in sig på.
Man fastnade för Goya, från 100 år tidigare, och "Majismo", en sorts kult av en grupp extroverta fattiglappar i Madrid som kallades "Majo" och "Maja".
I början av 1800-talets Madrid gjorde de sig kända för sin fria livsstil, sina stilfulla kläder och sin allmänt coola attityd i tidens kaos.
Sin tids mods, punkare, hippies eller vad man nu skulle jämföra dem med. Man tyckte att dessa underklassens stilikoner, Majos och Majas var kännetecknande för den spanska karaktärens förmåga att inte låta sig knäckas trots förödmjukande nederlag (under 1800-talets början hade Spanien just fått storstryk av Napoleon, så parallellen var tydlig)
Den här kända målningen, Goyas "Den nakna Maja".., hon heter alltså inte Maja, hon är en "Maja" (eller snarare Goyas förälskelse hertiginnan av Alba som leker med "Majo"-manér), den första helt profant fullstorleks nakna kvinnan avbildad inom västerländsk konst.
Tavlan sägs föreställa Hertiginnan av Alba, och det just hon som Granados placerat i sitt operalibretto som Rosario, hon är alltså "jungfrun" som i musikstycket drömskt och sorgset lyssnar till en näktergal, samtidigt som hon väntar på att hennes älskare Fernando ska ge sig in i en duell med dödlig utgång.
Tja.., efter dessa utsvävningar om historia, det blir inte riktigt intressant med romantik förrän det finns en rejäl dos tragedi med i spelet..
http://www.cilam.ucr.edu/diagonal/current/issue1/majismo.html
