20 posts tagged “musikhistoria”
I söndags dog en av salsans musiklegender, så det bör väl nämnas även här...
"Joe Cuba", Gilberto Miguel Calderón, född 1931 i New York, även om man brukar säga att han var från Puerto Rico. En riktig "Nyuorican". Hans pappa ägde en godisbutik.
Han hann bli 78 år och strök med efter en långvarig stafylokockinfektion han fick efter en astmabehandling.
För att kalla dig allmänbildad förväntas du känna till att han var en av de stora förgrundsfigurerna bakom "Latin Bogaloo"-vågen under 60-talet, fram till 1968 när "salsa" började ta över. Har ju nämnt Boogaloo och Joe Cuba tidigare.
... och jepp, man dansar salsa till Boogaloo, eller Cha cha.
Hans "Bang Bang" med Cheo Feliciano var 60-talets största Boogaloo-hit..
Några andra hits, "I'll never go back to Georgia"..., det var musik riktad till storstädernas unga svarta. Vare sig Cheo Feliciano eller Joe hade någonsin varit i Georgia, men visst, de kunde relatera. Typiskt med blandningen spanska och engelska.
Här ser man honom med Cheo Feliciano.., Joe Cuba på bongo som vanligt.
Hans karaktäristiska vibrafonsound, utan bleckblås, passar ju bra som avrundning, lite änglalikt sådär...
R.I.P....
http://www.nydailynews.com/news/2009/02/15/2009-02-15_joe_cuba_father_of_boogaloo_dies_at_78.html
http://worldmusiccentral.org/article.php/Joe_Cuba_Father_New_York_Boogalo_died
Gårdagskvällen tillbringades på Gröna Lund, deras salsakvällar på dansbanan.
Två lördagar kvar för säsongen, 6/9 och 13/9. Nybörjarkurs från kl 18, sen öppet till 22.
Med säsongskortet för 120 kr så kommer man ju in gratis före kl 18 eller efter 20.30 när det inte är något särskilt igång, skulle passa på att upplysa om att "Sommarkrysset" lagt av för säsongen, så nu kommer man in gratis oavsett tid.
Hmm.., dom stänger kl 22 allltså, då kan det vara ett alternativ att ta sig till Münchenbryggeriet efteråt.
Torkel Knutssongatan 2, T-bana Mariatorget, kl 22-04. Biljetter kan man förköpa på Södermannagatan 10, hos "El Barrio Latin Music", T-bana Medborgarplatsen, tvärgata till Folkungagatan.
Croma Latina, italienskt band. Hittar inte så värst mycket av dom på Youtube, men låtarna på deras Myspace är ju faktiskt bra. Extremt dansbart. Snodde ner den här..
En Bachata hittade jag i alla fall på Youtube..
Finns ju någon sorts mambokoppling Italien-Latinamerika.., dags för musikhistoria!
"Mambo Italiano"
.. arrangerad av Bob Merrill (han som skrev "Vad tar ni för valpen där i fönstret?") men det är en traditionell italiensk folksång. Trist att man inte hittar nån "ren" Youtubeversion, publiken väsnas. Rosemary Clooney (faster till George Clooney).
Ljudet är bättre i den här, men man missar ju hennes fenomenala scennärvaro. Finns andra covers, men men bara en Rosemary Clooney.
Ännu en klassiker, urgammal napolitansk melodi, som Perez Prado gjorde till en global mambohit, "The Mambo Craze".
"Guaglione" betyder något i stil med "pojkvasker", napolitanskt slanguttryck, i vänligt överseende anda. Låten handlar om hur mer mogna män och kvinnor skojar med en ivrig tonårsgosse, slyngeln förmanas att inte fåna sig och tro att han kan imponera på vuxna kvinnor. Man riktigt hör ".. spring hem till mamma, pojkspoling..". Träffsäkert.
Några versioner, Connie Francis, med sensuell avspänd frasering, wow..
Den här kroatiskan, Anica Zubović, har en imponerande smäktande röst också, fina clips från gamla Neapel
Nino D'Angelo, från 1996
Kompositören är enligt uppgift Giuseppe Fanciulli, fast melodin är traditionellt napolitansk. Texten är skapad av "Nisa" ett Nom de Guerre för Nicola Salerno, som också skrev texten till den här sången i "The talented Mr Ripley". Träffsäkert exempel på en osund man crush. Den låter annars påfallande lik.
En av mina favoriter, Dalida som jag nämnt tidigare, har gjort en fransk version, "Bambino", nice..
"Guarda Che Luna"
OK, nu avviker jag från ämnet ytterligare.., men när man nu ändå är inne på italienska latinomusiktraditioner, så kan jag inte motstå Fred Buscaglione och hans "Guarda Che Luna" från 1959, tango?
Man hör hur den inleds med Beethovens "Månskenssonaten"..
Beethoven igen...
Så jag slänger väl in den gamla godingen också, över 200 år på nacken och fortfarande lika stillsamt kraftfull.., Daniel Barenboim...
Beethoven har jag ju nämnt förut.
Avslutar med lite tidig Fellini, italiensk mambo street dance från "Le Notti di Cabiria". I Italien kan man inte spela över...
Det var på New York-klubben Palladium (1947-1966) som "The Mambo Craze" startade, värt att se den här dokumentären och få ett grepp om vad det handlade om.
Den tidens kändisar hängde där, sin tids "Studio 54"
Har klippt ur dansklippen, Mambo, ur den halvtimmeslånga dokumentären till sisådär nio minuter. Lägger kanske in mer info allt eftersom. Så dansade man på 50-talet, bildning, danshistoria!
Jag tog med en del klipp från den nutida show filmen utgick från, som jämförelse med 50-talsdansarna. Originalen dansar bättre. Kanske var de bättre dansare, eller så är det bara Millie Donay som kan dansa som Millie Donay. Skillnaden mellan att försöka efterlikna och att göra något man utvecklat själv.
Den tidens mambopionjärer, Millie Donay & Cuban Pete, Marilyn Winters, Augie & Margo och andra.
Millie Donay var Lindy Hop-tjejen som tog med sina dansmoves till Mambo, en av de som bör tackas för hur salsa ser ut idag alltså.
UPDATE.., råkade ramla på ett ansikte jag kände igen från filmen ovan, det måste ju bara vara den svarta killen 1:24-1:57. En mambolegend alltså, Andrew Jerrick...gillar hans stil. Dog nyligen, lite spooky med hans sajt som är igång, vem vet hur länge.
Hela filmen..
Del 1
Del 2
Del 3
Något är fel med mina grundsteg, mina basics är bara inte så bra som de borde vara. Det syns när jag ska göra nåt så simpelt som en Suzie Q.
Det blir aningen ryckigt, nån sorts schabbel. Jag är inte fullkomligt i balans och kontroll genom hela processen, det märks mindre när jag gör rörelserna snabbt än när jag gör dom extremt långsamt. Men det är först när jag gör det långsamt som felet blir uppenbart och möjligt att åtgärda.
Och egentligen, ska inte alla rörelser i dansen kunna göras långsamt, förutsatt att man utför dom korrekt? Idealet borde ju vara att man är i balans under varje enskilt moment under dansen, och i princip kan stoppa, ändra riktning eller vad som nu krävs mer eller mindre omedelbart. Det är ju ytterst sällan som under normal gång, som är en mer eller mindre kontrollerad och kaotisk fallprocess, eller som när man hoppar, och förlitar sig på rörelsemoment.
Det borde vara något med att bröstkorgen inte rör sig tillräcklig i sidled som ställer till det, eller själva tyngdpunktsförflyttningen, koordinationen med fötter, vader, lår, höfter mage och överkropp.
Om man håller huvudet i samma position och rätar på knät åker höften ut, så måste helt enkelt bröstkorgen flyttas i motsatt riktning för att kompensera så att CPB (den knytnävsstora punkten i mellangärdet, Central Point of Balance) hålls kvar i exakt samma läge som från start. I alla fall om man inte ska börja kompensera vilt med armarna, men dom behöver man ju till annat. Och axlarna ska ju inte börja luta, så det blir en rejäl parallellförflyttning av bröstkorgen som inte känns helt enkel att göra snyggt och ledigt.
För den oinvigde, så här är stegen i en Suzie Q (eller Suzy Q)
Hur som helst, blev nyfiken på historien bakom denna till synes enkla move.
Ursprunget är som vanligt från mörkaste Afrika, en dansmove från vad fascinerade vitingar kallade "The Big Apple" efter dansstället, den "Juke Joint" de upptäckte den på. Det blev en "Fad dance" under 30-talet. Egentligen var stommen en ringdans med religiös mening som svarta slavar bevarat från Afrika under generationer.
Tjejen här, den osannolikt förföriska och helt underbara Ina Ray Hutton - resistance is futile... mot "The Blond Bombshell of Rythm".
Hon sjunger om just den moven, i en låt skriven av Lil Hardin Armstrong, Louis Armstrongs andra fru. Talangfulla kvinnor minsann.
Så här kunde en "Big Apple" se ut 1939. Man kunde dansa på den tiden, suveränt avslappnad stil. Man kan inte nog tacka Afrika.
Och så här kunde det se ut när blekansikten gav sig på det, klandra dom inte för att dom försöker..., utan dom hade det glömts bort helt.
För den som nu måste veta allt och tolererar avvikelser från ämnet, så är det inte John Fogerty och Creedence Clearwater Revival som skrivit "Susie Q".
Och visst har det sin betydelse, det var deras första hit, utan den hade vi aldrig hört talas om dom, kanske..
Nä, det är den här mannen, Dale Hawkins, året var 1957, en riktig sydstadslåt, Rockabilly med R&B-beat, cowbell och suveränt gitarrspel av femtonårige James Burton.
Det är ingen romantisk kärlekssång egentligen, utan mer en inspirerad lullaby eller vad ska man säga en lekfull hyllning till ett barn, en gullig unge på två år. Susie, dottern till en av Dales kompisar, en DJ och producent, Stan Lewis, som nu äger hans gamla skivbolag. Vilket då borde innebära att hon får royalties när låten spelas, nice!
... och här har vi honom ett halvsekel senare..
Enligt bloggosfären ska det göras en film om om "La Lupe", som jag bara hört talas om tidigare. Visar sig att hon var en av salsavärldens försummade scenpionjärer.
Trailern nedan, La Lupe spelas av Lauren Velez, finns inga mer detaljer om filmen än.
"La Yiyiyi" - Guadalupe Victoria Yoli Raymond, en av de stora musikdivorna. Mest känd som "Queen of Latin Soul", dominerande på sin tid inom ballader, men har även sjungit mycket salsa, bogaloo och spanska covers av internationella hits.
Latinovärldens Judy Garland, i samma kategori som Edith Piaf, Dalida, . Och ja.., självklart är den här divan med sin storslagna utstrålning, intensiva scenföring och tragiska livsöde en av de stora gay-ikonerna.
Pedro Almodóvar använde hennes bolero "Puro Teatro" till avslutningsscenen i sin genombrottfilm "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Sången är komponerad av Catalino "Tite" Curet Alonso, som skrivit över 2000 sånger.
Engelsk översättning: Just like on stage. Faking your cheap pain. Your drama isn’t required. I know that act well now. Lying, you've been cast very well. After all, it seems. This is who you are
Blindly, I fell for, the fever of your kisses. You lied to me serenely, bringing the curtain down
Mmmm, Drama. You are all about drama. A well-honed lie. A well-staged set.. You gave your best performance, destroying my heart. And now that you are really crying over me. I remember your performance. Forgive me if I don’t believe you. It seems to me that you’re acting
And remember, according to your point of view, I’m the bitch!
Född 1936 i Santiago de Cuba, dotter till en arbetare på Bacardi. Hennes föräldrar skilde sig när hon var nio år gammal, och hon växte upp med sin pappa,och en argsint styvmamma. Redan som barn var hennes talang större än vad andra trivdes med, hon kastades ut ur kyrkokören för att hennes röst var för kraftfull. Hennes föräldrar insisterade på att hon skulle bli lärarinna som hon också utbildade sig till och jobbade som.
Sen vann hon en tävling där hon imiterade den berömda boleristan Olga Guillot - slutet på den lärarkarriären..
Hon gifte sig med en musikern Eulogio "Yoyo" Reyes och sjöng några år med honom tillsammans med en annan sångerska, Tina. Men hon kunde inte anpassa sig till dela scen med någon annan, och han var otrogen med Tina. De skildes 1960. Hon köpte sin egen klubb, och utvecklade sin egen vildsinta scenstil helt utan elegans.
Hennes scenframträdanden blev legendariska redan på Kuba, hon var klädd som en "Puta" (prostituerad) - hon slog och klöste sig själv, bet sig i händer och armar, kastade sig mot väggarna, slet fram sitt hår, slet av sig lösögonfransar, skor och kläder, anföll pianot och pianisten med ursinne, imiterade orgasmer. Allt detta utan att sluta sjunga.
Kommunisterna kastade ut henne från Kuba 1961, hon var ju en så dålig förebild för ungdomen och vägrade göra som deras nya diktator och "Folket" ville. Personligt ingripande från Castro själv. Fy skäms på henne.
Folk som såg henne live blev rejält omtumlade av intensiteten, man utgick från att hon knarkade, vilket hon antagligen inte gjorde, i alla fall inte mer än lite knaprande av uppåt- och neråtpiller för orka uppträda och kunna sova.
Jag tycker att det mer ser ut som om hon lever ut traditioner från den Santeria-religion hon var en hängiven anhängare av.
När hon blev initierad i Santeria fick hon en profetia - hon skulle bli mycket berömd, och hon skulle falla. Det var hennes öde.
I New York råkade Mongo Santamaria läsa om en kubanska som blev besatt av djävulen på scen. Han blev nyfiken och besökte klubben där hon sjöng. Hon fick syn på honom och presentera sig. Det slutade med att hon sjöng i hans band tills Tito Puente stal henne från Mongo 1965,Då tog hennes karriär raketfart, hon blev en stjärna. Köpte bilar, pälsar, Rudolph Valentinos gamla hus, och donerade massor av pengar till Santeriapräster och -prästinnor.
Men Tito Puente stod inte ut med hennes beteende. Han tröttnade på henne 1968, när hon satt ny fart på hans falnande karriär, han kunde inte godta att denna överenergiska svarta kvinna kom där och ville styra och ställa.
Då hade hon redan gjort att hans "Big Band Sound" hade övergått mer till att bli vad vi idag kallar Salsa, mer influerat av "barrío latino".
Man ser hur hon riktigt hetsar musikerna till att börja spela mer brutalt, mer hektiskt, snabbare och snabbare, med mer hetta. Inte konstigt att Tito hade svårt att stå ut med henne, hon tog ju över hans orkester.Han gav henne sparken 1968, samma år som hon första gången kallades "Drottningen av Salsa", och såg samtidigt till att ingen av hans musikerkompisar skulle jobba med henne. "Jag spelar inte där den där svarta kvinnan sjunger". (De försonades senare, under 70-talet)
Puente stördes också av hennes allt större öppenhet med sin Santeria-religion. Scarfen hon viftar med på scenen är i "Yemayas" färger (en orisha för moderlig kärlek och beskyddare av kvinnor)
Fania Records satsade istället på Celia Cruz, mindre kontroversiell med sin eleganta karibiska barockstil.
Telefonen slutade ringa hos La Lupe, alla hade vänt henne ryggen.
Samtidigt blev La Lupes man Willy Garcia (William Garcia) svårt sjuk i schizofreni, under fyra år gick alla hennes pengar åt till hans sjukhusräkningar, och Santeriaprästerna.
När hennes man blev frisk tackade han för hennes uppoffringar genom att lämna henne, och i början av 80-talet stod hon ensam med två barn. Hon levde på socialbidrag, var hemlös och fick bo på ett härbärge efter att en brand förstört alla hennes ägodelar. Enligt NY Times skulle branden ha berott på elfel, andra säger att det var hennes santerialjus.
Men tydligen räckte det inte med att hon var utfattig, hälsan var ju fortfarande bra. 1984 - när hon skulle hänga upp gardiner ramlade hon, och skadade ryggen svårt.
Hon fick sitta i rullstol och sedan ta sig fram med käpp under en lång konvalecens.
I mitten av 80-talet skrev hon in sig på universitetet, för att få lite studentrabatter. Ingen där kände igen henne, hon haltade fram, överviktig och i konstiga kläder. Men några undrade över hennes vackra röst när hon höll föredrag, och om hon inte sjöng. Hon fick en hemuppgift att skriva om en verklig historia, och skrev om sitt liv. Hon fick underkänt av lärarna som vägrade tro att det faktiskt var sant.
1986 när hon var inlagd på sjukhus, mötte hon en pingstvän och helbrägdagörare, Jorge Rascke (Jorge Raschke?), som enligt henne själv helade henne genom ett mirakel, så att hon kunde gå och dansa igen. Hon lämnade Santeria, blev nyfrälst och kraftfullt predikande pingstpastor. Sina sista år, innan hon dog i en hjärtattack 1992, tjänade hon i alla fall så hon klarade sig på att spela in kristen musik.Resultatet, 25 skivor latinomusik, 4 skivor pingstvänsmusik, två barn och en välförtjänt comeback efter sin död 53 år gammal. Tack vare en hängiven gay community.
Hon var en pionjär, en av de första kvinnorna på scen som levde ut en ohämmad sensualism. Hon använde sig själv och sin kropp som ett instrument i sina scenframträdanden. Ett svårt liv med större motgångar än de flesta någonsin skulle klara av, ändå kom hon tillbaka och genomförda allt hon gjorde hängivet genom hela sitt liv.
Klart hon ska kommas ihåg liksom, ingen nolla detta.
Ramlade på den här videon med en äldre man som sjunger "Guantanamera", bättre än jag hört den tolkas tidigare.., wow.., något särskilt med honom. Sprängfyllt av känslor men med återhållen värdighet. En riktig artist. Måste bara få veta vem han egentligen är. (Och ja.., man kan dansa salsa till den, och det är en av världens mest kända sånger - bloggvärdig)
Visade sig att han är den som uppger sig ha komponerat melodin, Jose Fernandez Diaz, mer känd som "Joseito". Efter att ha hört honom kändes Celia Cruz version mer som ett själlöst brölande (ok, överdrivet och orättvist, hon är lysande). Med tanke på den inlevelse, självklarhet och blytunga auktoritet han utstrålar, så tror jag honom när han säger att det är hans sång, (aningen omtvistat).
Förutom Celia Cruz finns också Miguelito Valdes med i videon, trummande till "Que Rico El Mambo" av Perez Prado, sista låten är i kubansk rumba -stil - klassikern "El Manisero"(=Jordnötsförsäljaren), vem som sjunger den vet jag inte.
Texten i Joseitos sång i videon är inte "standardversionen", som är skriven av poeten och frihetshjälten José Marti.
Utan den handlar om den kände sångaren Beny Moré, Gissar att han i videon sjunger en hyllningssång till Beny Moré, som är Kubas kanske främsta sångare någonsin.
Att texten inte är den vanliga, hänger ihop med att det är en "Guajira", en typ av musik, där texten ofta var improviserad, och handlade om lite allt möjligt. Den musikaliska strukturen är ju så enkel att den är lätt att lägga till nya texter. Rättelse, det är inte en renodlad Guajira, utan en hybrid mellan en Guajira och en "Son".
Men Guajira betyder också "lantflicka" (hänger ihop med att spanjorerna importerade slavar från Guajira i Venezuela/Colombia). Med tiden började alla landsbygdsmänniskor kallas för Guajiras eller Guajeros.
Enligt historien i just detta fall, så hade Joseito en historia med en flicka från Guantamamo, som var känt för sina vackra kvinnor.
Guantanamokvinnornas skönhet, deras exotiska utseende berodde på att många av dem var ättlingar till pirater från ställen som Irland, Frankrike, Storbritannien. Guantanamo har ju en av världens bästa naturliga hamnar, hamnar, ett perfekt ställe för pirater att utgå från när de rövade det silver som spanjorerna rövat bort från Sydamerika.
Denna vackra Guajira från Guantanamo blev arg på honom när han tittade på en annan kvinna, och han sjöng denna "Guajira Guantanamera" i sin radioshow för att försöka blidka henne.
Det funkadet visst inte, trots att han trånade och improviserade nya texter ideligen i sin radioshow. Där han till exempel prisade skönheter från olika delar av Kuba, men ständigt fortsatte längta efter sin "Guajira Guantanamera". Melodin blev populär, han brukade sjunga en daglig nyhetssammanfattning till den, som avslutning på radioprogrammen.
Det var omtvistat som sagt, vem som skapat melodin. En version är att den ska vara mer traditionell i området, men jag hittar inte mycket belägg för det.
En annan säger att pianisten (eller var det "Tres"-spelaren) Herminio "El Diablo" García Wilson, skulle vara medkompositör, den som kommit på refrängen. Det låter någorlunda trovärdigt, även om hans ättlingar förlorade ett mål om saken i Kubas Högsta Domstol.
Historien där skulle ha varit att han plinkat fram melodin och refrängen efter en incident där han gett en komplimang till en vacker flicka från Guantanamo som gått förbi på gatan, hon blev arg och skällde ut honom. Vilket hans kompisar tyckte var väldigt roligt. Lite samma historia där med ilskna vackra kvinnor och män som ångrar sig och trånar.
Lite störande då, eller kanske intressant, att trots att nu standardtexten (José Martis dikt nedan) faktiskt är väldigt bra - så stämmer den ju inte riktigt med melodin, och gör att man uppfattar "Guajira" mer som musiktypen, än som "en lantlig flicka". Det funkar, men blir en patriotisk hyllningssång till fattiga människors enkla ödmjukhet, snarare än en kärlekssång.
En sing-along spansk text..
På engelska
I am a sincere man
From where the palm tree grows
And before dying I want
To share the verses of my soul.
My verse is light green
And it is flaming crimson
My verse is a wounded deer
Who seeks refuge on the mountain.
I cultivate a white rose
In July as in January
For the sincere friend
Who gives me his honest hand.
And for the cruel one
who would tear out this heart with which I live
I do not cultivate nettles nor thistles
I cultivate a white rose
With the poor people of the earth
I want to share my fate
The brook of the mountains
Gives me more pleasure than the sea
Nåväl, låten har gjorts i så många versioner - roligt jämföra några.
Pete Seeger var den som gjorde låten berömd, med José Martis text i anpassning av Julián Orbón.
Den här versionen med Pavarotti, varför håller sig inte dessa tenorer till Nessun Dorma?
Ännu en som mördar den stackars låten, så okänsligt sjunget
Den här Yoruba-versionen var häftig, kanske inte så otroligt om melodislingan faktiskt var traditionell i området.
Och här en grotesk ballroom-rumba-version med lite trosor att titta på
Fugees och Wyclef Jean har förstås gjort en egen version..
Lägger in lite fler clips med Joseito, min favorit.., med en annan text..
Allright, Mambo! Eller Salsa som det heter numera.., ungefär samma sak med lättare modifikationer, verkar det som.., enligt vissa, begreppsförvirringen om vad som är Salsa och vad som är Mambo idag verkar vara total
Råkade ramla på den här, Urläckert i vilket fall som helst.., och denna besynnerliga knyckighet..., strange..
Ord som "Mambo", "Bongo", och "Conga" är ursprungligen namn på musikinstrument på Bantu, där det betyder något i stil med "samtal med gudarna".
På Haiti kallas Voodoo-prästinnan för "Mambo". Har ju skrivit om "Salsa och religion" tidigare. Gillar att det i grund och botten är religiös musik det handlar om, detta är ju lite mer än bara ett tidsfördriv.
På Kuba fanns det "congos", kubaner av Bantu-stam, deras heliga sånger kallades för "Mambo". Så Mambo som musik är en blandning av Bantu, Spanien och Youruba.
Själva dansen kan spåras tillbaka till engelsk folkdans från 1600-talet, "Country Dance", som blev "Contredanse" vid franska hovet, för att sedan bli "Contradanza" i Spanien, "Danza" på Kuba och "Danzon" på Kuba i slutet av 1800-talet.
Country Dance blev populärt vid franska hovet, där det kallades för "Contredanse"
Det spred sig till Spanien där det kallades för "Contradanza", hittar tyvärr inga klipp med spansk Contradanza, men man ser tydligt likheten i de Contradanza man idag hittar i forna spanska kolonier..
Ett balettiserat exempel på Contradanza kan man ju se nedan, ger en viss bild av det kanske
"Danza" på Kuba på 1700-talet, sorry, inga videos alls med Danza, däremot "Danzon", där det på Kuba på 1870-talet blandades in rytmer och synkoperingar från slavarnas afrikanska musiktraditioner.
Kul, 1:20 in i videon hör man melodin "Brev från kolonien".., det är altså en låt av en italiensk kompositör, Amilcare Ponchielli, från hans berömda opera "La Gioconda" (1876), "Timmarnas dans", heter den.
Bröderna López, Cachao och Orestes
De som kan sägas ha uppfunnit Mambo som musikform, borde vara de kubanska bröderna Orestes López, multiinstrumentalist och bandledare, och Israel "Cachao" López basist (ståbas) 1938. Cachao dog alldeles nyligen i USA. Orestes dog 1991 i Havanna, en legend och pionjär, men det finns inte ens en bild på honom.
Cachao var pionjär också på andra sätt, 1957 samlade han ihop ett gäng musiker i Havanna, heta efter kvällens spelningar i en inspelningsstudio för allmän improvisation sent på natten. Resultatet blev en "Descarga", en "Urladdning" som han alltså var först med. Fri improvisation, en Jam-session med rötterna i latinomusiken där alla turas om att ge järnet, exempel på en sån finns här.
Lätt att glömma hur viktig basen är i orkestern, den hörs inte mycket men den är stommen.
Efter att ha varit berömd under 60-talet när han flyttade till USA levde Cachao mer obemärkt, tills Andy Garcia, skådespelaren, råkade stöta på honom och lyfte fram honom som den musiklegend han är.
Perez Prado
Ska man säga nåt om Mambo måste man nog ta upp den här kubanen, som populariserade Mambon på 40-talet - Perez Prado, "King of the Mambo"
Den här låten, "Cereza Rosa", eller "Cherry Pink and Apple Blossom White".., är kanske inte hans mest typiska, och den är ju inte ens skriven av honom, utan av spanjoren (eller katalanen) Louis Guglielmi, känd under sin nom de plume "Louiguy", han skrev också melodin till "La Vie en Rose".men jag har minnen förknippade med den, och den är catchy as hell.., så den får vara med
Roligt med Perez Prados karaktäristiska grymtningar under låtarna, tydligen var det för att han inte kunde engelska, och hade en massa amerikanska trumpetare att hojta till. Andra trademarks var ju hans "goatee", getskägg, turtlenecks och västar
Känd låt, Mambo No 5, skriven av honom. Han orkade inte hitta på riktiga namn till alla låtar han spottade ur sig, och ja, det är den låten Lou Bega gjort sin megahit på.
Det var den här låten, "Que Rico el Mambo", han slog igenom med i USA, bodde ju i Mexico från 1948.
Han var extremt populär i USA till rocken tog över, men fortsatte som megastjärna i Mexico och Japan, av alla ställen. Dog 1989 i Mexico City, 72 år gammal.
Den här låten, "Patricia", använde ju Fellini i Striptease-scenen i "La Dolce Vita", klassisk Hammondorgel.., synd att jag inte hittar filmscenen..
Har fått för mig att det inte bara är lite småkul att kolla salsavideos på Youtube, utan att det faktiskt ger någon sorts övningseffekt det också. Hittade i alla fall den här salsamannen, som jag tycker ser grymt bra ut.
Miguel Rico, från Puerto Rico tydligen, håller till i London och är förstås salsalärare, dansat i sju år. Båda föräldrarna är musiker. Bra utstrålning.
Hon kallas för "Mayana", och är säkert bra hon också, men av någon anledning har jag svårare att bedöma tjejers förmågor.., har väl snöat in på att spana efter förebilder.
Låten är "Dame Cinco" av det fransk-kubanska storbandet Mambomania, CD "Serial Dancer" från 2002.
Delvis baserad på Beethovens femma, "Ödessymfonin". Som egentligen borde heta "Gulsparvssymfonin", eftersom det här med att det skulle vara "ödet som knackar på dörren" sannolikt är ett romantiskt påhitt av Beethovens mytomaniska sekreterare. True story borde vara att han helt enkelt hörde en liten pippi kvittra i en park, vilket ju var vad hans elev Karl Czerny bestämt hävdade. Men visst, den låter ju ödesmättad, Ludwigs megahit.
Kul med de fransk-spansk-engelska rap-inslagen, sjunget av "Sergent Garcia", som blandar Salsa och Reagge till nåt han kallar "Salsamuffin".
Lite Beethoven, ett klassiskt storband och nån sorts World Music-rappare.
Första gången jag sett colombiansk salsa, Cali style, som jag verkligen gillat. Skön avslappnad attityd i dansandet, självklarhet och säkerhet utan att det ser ut som om de försöker imponera. Läggar nog till detta till avdelningen "Salseros", fast jag inte har några namn på dansarna denna gång.
OBS! Om videon är ryckig brukar det funka bättre om man går in på den enskilda bloggposten (klickar på rubriken)
Colombianerna är ju kända för sina crazy fötter, sånt jag sett tidigare har varit mer åt nedanstående ballroom-hysteriska hållet, inget som lockar mig.
Cali salsa kommer från staden Cali, Colombias tredje största stad, en industribjässe med sisådär drygt två miljoner invånare Cauca-dalen uppe i Anderna där floden Cauca rinner fram. Colombianerna nöjer sig inte med Cumbia, utan tycker att Cali är "Världens Salsa-huvudstad". Tydligen ska Cali ha världens största koncentration av salsaklubbar, och man tävlar frenetiskt sinsemellan.
Läste att historien bakom dessa snabba fötter skulle vara att slavarna tvingades dansa på glödande kol, en stressfaktor.., visst
Men, njaeäää.., tror inte på det där med glödande kol.., hittar inga belägg.
Det här låter trovärdigare.., från http://www.drclas.harvard.edu/revista/articles/view/997
På 40-talet var det en massa amerikanska sjömän som kom till hamnstäder som Buonaventura i Colombia, och visade upp sina Charleston-talanger. Lokala porteños anpassade det hela till populära karibiska rytmer, särskilt kubanska. Man ser ju likheterna.
På 70-talet blev det våldsamt i Buonaventura, och många flyttade till Cali, och hamnade i ett av latinamerikas största slumområden, Aquablanca. Samtidigt slog 70-talets salsavåg från New York och Puerto Rico till, och med 80-talets kokainboom blev det ett attans nöjesliv i Cali med massor av klubbar och salsaorkestrar som tävlade om uppmärksamheten och knarkpengarna.
Sen var det nog också nån som upptäckte Bogaloo på 60-talet, och att det blev ännu häftigare om man satte skivspelaren på 45 rpm istället för 33 1/3. Slutresultatet - en salsaform där man dansar dubbelt så snabbt nedanför midjan och skippar snurrar och diverse turer.
Men Boogaloo (eller Boogalu, bugalú, Shing-a-ling, popcorn music) - vad i all sin dar är då detta?
Finns flera danser som kallas Boogaloo, James Brown på sextiotalet gjorde den så här
Här på scen, man ser ju likheterna med colombianska varianten
Annars dyker det upp modernare varianter som inte har just något gemensamt annat än namnet.
Boogaloo var populärt i hela världen mellan 1966-69, men överlevde just i Cali där det fortfarande spelas, en crossover-stil mellan latinomusik, popmusik och R&B.
I kvarteren mellan Black och Spanish Harlem försökte latinomusiker få svarta afroamerikaner att dansa. Dom svarta gillade inte Mambo och Cha Cha, det behövdes något annat för att få ut dom på dansgolvet. Musikhistoria skapas i några enstaka kvarter
Så här lät Boogaloo 1966, sen fick som sagt colombianerna för sig att öka hastigheten till minst 160 bpm. Happy feet..
Man dansade inte efter några särskilda mönster till Boogaloo, det var Freestyling som gällde. Tidstypisk musik, hittar vi exvis i soundtracket till den lysande "Carlito's Way", Ray Barreto's "El Watusi".
Fast där tog de bort klippet från Youtube, lyckligtvis använde Scorcese samma låt i "Who's that knocking on my door". (Mycket tidstypiskt, det var visst en "fad dance" några år där på sextiotalet då man dansade just dansen "Watusi")
En annan Boogaloo-klassiker..
Mongo Santamaria, OK, han var alltså också med på Boogaloo-vågen
Och så här ser alltå Boogaloo till uppskruvade Kalle Anka-röster ut i Colombia idag, hoppigt värre
Ähum.., eftersom den här låten egentligen inte är en Salsa, utan snarare en überromantisk Bolero (?!), eller Rumba (?!).., fick jag leta lite efter en ursäkt att blogga om den.
Och ser man på, ett arrangemang i hederlig salsatakt, ett tillfälle till pliktskyldig inledning med lite Salsa för att sedan avvika..
"Bésame Mucho", "bésame" betyder förstås "kyss mig", eller "håll om mig", skrev 1940 av den blott femton år gamla kärlekstörstande mexikanska Consuelo Velázquez, enligt henne själv innan hon ens blivit kysst. Så gulligt.., och träffsäkert komponerat
Hon levde ett långt och framgångsrikt liv som kompositör och musiker, började spela piano som fyraåring och dog när hon var 88
Eftersom låten är en sån internationell megahit finns den i mängder av versioner, måste ju jämföras ju!
Den är läcker på franska i denna version av den förföriske korsikanske tenoren Tino Rossi..
Den här versionen är lite parodisk, av Pedro Infante, talk dirty to me, man kan inte vara för sleazy..
Hehe.., sliskig operadiscoversion av Placido Domingo.., lite kul.., men operamannen fattar liksom inte poängen, eller är han helt shameless?
Ungerska låter himla konstigt. Hela det oskuldsfulla är vänt till någon sorts småporrig motsats, tacky James Bond-känsla ..., rolig tolkning
Denna märkliga kvinna har gjort nåt eget av det, den perfekta förebilden för transor, men OK - hon är häftig, och hur kan man inte gilla 70-talsdisco.., vi tackar den för mig helt okända Dalida (oj vilket livsöde.., arma människa). Hur som helst, jag klassar detta som en bra tolkning, kvalitet. Shit, hon är ju helt fantastisk, oj..
Och denna av en sån där Idol-figur.., Sanjaya, som tja.., äckligt inställsam stön-, suck- och sliskversion. Nää.., bara för mycket av allt, för sött, ingen återhållsamhet eller kontroll, och han missar liksom helt detta med dramatiken, som har så mycket krav i sig att den nästan är hotfull, håller sig bara till mjäkig vädjan.., det är nåt med Latinokultur, det spanska draget där, döden är alltid närvarande. Denne "Guaglione" tigger ju bara en kram liksom, jaja...
Sen fanns det en massa andra versioner som är sisådär, men nä.., jag röstar på Tino Rossi och Dalida.
Men.... man måste ju gräva vidare, varifrån kommer melodin egentligen?
Här hittar man den, i ett stycke "Quejas o La Maja y el Ruiseñor" (Ungefär "Beklaganden, eller Jungfrun och Näktergalen") från 1911, av den spanske kompositören Enrique Granados, ingår i en pianosvit "Goyescas", inspirerad av målningar av Fransisco Goya.
Pianostycket ingår i den klassiska romantiska repertoaren, känt för sin svårighetsgrad. Granados gjorde en opera av den 1916 också.
Och Granados, och Goya då? Granados skrev musiken under en extremt nationalistisk period, kort efter att Spanien fått stryk av USA och förlorat sina sista kolonier. Spanien låg några decennier efter alla andra i ekonomisk och teknisk utveckling.
Hela det spanska kulturlivet letade efter något som kund fånga den spanska essensen, fungera som sammanhållande länk inför det Europa och den uppenbart mer "utvecklade" omvärld som Darwinistiskt trängde sig på. Dags att bestämma vad Spanien skulle bli, vad man skulle sikta in sig på.
Man fastnade för Goya, från 100 år tidigare, och "Majismo", en sorts kult av en grupp extroverta fattiglappar i Madrid som kallades "Majo" och "Maja".
I början av 1800-talets Madrid gjorde de sig kända för sin fria livsstil, sina stilfulla kläder och sin allmänt coola attityd i tidens kaos.
Sin tids mods, punkare, hippies eller vad man nu skulle jämföra dem med. Man tyckte att dessa underklassens stilikoner, Majos och Majas var kännetecknande för den spanska karaktärens förmåga att inte låta sig knäckas trots förödmjukande nederlag (under 1800-talets början hade Spanien just fått storstryk av Napoleon, så parallellen var tydlig)
Den här kända målningen, Goyas "Den nakna Maja".., hon heter alltså inte Maja, hon är en "Maja" (eller snarare Goyas förälskelse hertiginnan av Alba som leker med "Majo"-manér), den första helt profant fullstorleks nakna kvinnan avbildad inom västerländsk konst.
Tavlan sägs föreställa Hertiginnan av Alba, och det just hon som Granados placerat i sitt operalibretto som Rosario, hon är alltså "jungfrun" som i musikstycket drömskt och sorgset lyssnar till en näktergal, samtidigt som hon väntar på att hennes älskare Fernando ska ge sig in i en duell med dödlig utgång.
Tja.., efter dessa utsvävningar om historia, det blir inte riktigt intressant med romantik förrän det finns en rejäl dos tragedi med i spelet..
http://www.cilam.ucr.edu/diagonal/current/issue1/majismo.html
